|
Artiklen "Den gråa Schäferhunden" är översatt från orginaltexten, en artikel skriven av Margit van Dorssen med rubriken "Der graue Schäferhund ein Museumsstück"? Översättningen gjordes med vänlig tillstånd av Margit van Dorssen och jag försöker att följa orginaltexten så noga som möjligt. Mycket nöje vid läsningen! Veronika Axelsson |
Just i dom sydligare länderna Europas är den gråa färgen hos den Tyska Schäferhunden - speciellt hos anhängare av dom så kallade "Högavelslinjerna"- inte speciellt omtyckt. Varför det är så, kan jag inte bedöma. Men jag skall ändå försöka att röja undan dessa fördomar lite gran.
Det är inte meningen att göra varje läsare av denna artikel nu inom en halvtimme till en "Fan" av den gråa färgen. Men jag vill försöka att framställa på ett allmänt förståeligt sätt, varför och hur gråa hundar kan användas meningsfullt inom avel.
Under rubriken rasbeskrivning för den tyska Schäferhunden hittar vi beskrivningen av tillåtna färger.
Svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgråa tecken.Svart enfärgat, grå med mörkare skiftningar, svart sadel och mask.Obetydliga, små vita tecken på bröstet liksom mycket ljus insida på benen är tillåten men ej önskvärt.Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insida, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist.Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.
Jag vill inte fördjupa mig här i de genetiska färggrundlagen. Det kan läsas efter t.ex. hos "Schleger".
I mina framställningar kommer jag, när det gäller svart-gula, svart-röda eller svart-bruna hundar, för enkelhetens skull, alltid säga svart-brun.
Färgen Grå beskriver man enligt de olika sätt att betrakta den gråa färgen
Alla följande variationer gäller som "grå", där mer eller mindre ljusa kinder och ljusare partier på insidan av benen ingår.
Färgen "Grå"
-grå (varggrå)
-grå-svart
-svart-grå
-grå-brun
-grå-gul
-grå med mörka skiftningar
-grå med skiftningar, mask
-mörkgrå, mask
-grå, brun-svart med skiftningar
-grå-brun med svarta tecken på benen och tår
-grå, bruna tecken på huvud och ben, mask
-mörkgrå, ål
-mellangrå
-ljusgrå
-blekgrå
Fram till mellangrå är alla variationer önskvärt inom avel och det finns ingenting att invända, utom när det uppträder mycket ljusa kinder och mycket ljusa ben.
Skulle man diskutera skillnaderna mellan dessa olika beteckningar för den gråa färgen kommer man snart fram till att det finns stora meningsskiljaktigheter. De upplistade skillnader i beskrivningen av den gråa färgen hittar man sedan i stamtavlan.
Ser man den hund, som färgbestämms vid ID-märkningen, igen efter tre år, så kan uppmärksammas att den ursprungliga färgbeteckningen många gånger inte stämmer längre.
|
|
Exempel
Av den grå-ljusgula valpen med ålstreck blev en djup mörkgrå-brun hund.
Och så tvärtom:
Av den mörkgrå-brun skiftande valpen blev det en grå-gul hund.
Denna i första hand ej så klara utvecklingen är inte så sällan som man i början vill tro.
Säker är i alla fall att den gråa Schäferhunden får sina slutgiltiga färger i regel först med sitt tredje levnadsår.
|
|
Med hänsyn till mina avelserfarenheter tror jag mig kunna påstå att man kan utläsa, ur hur utpräglad masken är, eller vid utsidan av öronen, hur den framtida svartandelen hos en grå hund kommer att vara.
I detta samband dyker frågan upp:
När är en hund grå?
Färgen brukar man lägga fast direkt efter födseln. Vid denna tidpunkt skall det vara definierad om en hund är svart, svart-brun eller grå.
|
|
Så här ser dessa valpar ut senare:
|
|
Många gånger får jag frågan, när en vuxen svart - gul hund utan stängt sadel dyker upp, varifrån kommer hos denna hunden den gråa färgen.
Denna hunden är inte grå, han har bara ingen hel enfärgad sadel.
Det är faktiskt verkligen så att en grå - gul hund i denna ålder många gånger knappast går att urskilja från en svart - gul hund som inte har en enfärgad sadel.
Man kan inte i något fall försöka att genom korrektur av färgangivelsen på registreringsbevisen att göra en grå hund av denna, för han är ingen - jag menar naturligtvis - ingen grå.
Och denna hund kan naturligtvis garanterat inte förbättra pigmenteringen, då det inte är någon grå hund.
Varmed vi har kommit till det första stora retningstemat:
Är den gråa schäferhunden verkligen den pigmentförbättraren?
Man skall verkligen inte förfalla i den illusionen att den gråa schäfern förbättrar som genom trolleri pigmentet med ett slag och det i en population där man över årtionden har föredragit svart - bruna till röda eller ljusgula hundar.
Det är naturligtvis inte eller bara begränsat möjligt.
I speciella fall kan man uppnå snabba förändringar genom den gråa schäfern, men till det kommer vi senare.
Båda färger, den svart - bruna som också den gråa har en sak gemensam:
När man utan eftertanke och utan målinriktning parar dessa färger med varandra kommer man att få ljusare färger i båda fall mer eller mindre graverande.
Denna uppljusningen uppträder mer när man använder en mycket frekventerad hane - som inte själv behöver vara så ljus.
Ingår man t.ex. efter varje tredje eller fjärde parning med svart - brun en meningsfull förbindelse med en grå, eller tvärtom, efter flera gråa en förbindelse med en svart - brun hund in så kommer det inte till pigmentförlust.
Många gånger påstår man att en bra pigmenterad svart - brun föräldrardel som själv har en grå förälder, förärver bättre pigmentering inte bara till dom gråa avkommor. Eller att grå parad med grå alltid ger ljusare grå.
Enligt mina erfarenheter är detta i regel rätt. Men så allmän kan man inte bedöma arvsföljden, inte heller med den förklaringen att i en population där 95 % svart - bruna hundar förekommer, den gråa faktorn i arvsmassan förbleknar. Precis motsatsen är fallet.
Genom en fortlöpande svart - gula arvsföljd uppträder en konsolidering, en förtätning av den svart - gula tillståndsformen av en gen, vilken man skulle kunna jämföra med fortlöpande inavel och därmed försvagar genens vitalitet - bra pigmentering.
Den gråa genen kan i detta fall inte försvagas p g a att den i en svart - gul förbindelse inte används.
Därmed baserar ärvtligheten av pigment - nästan som ärvtligheten av långhår - på bestämda regler.
Parar man en renarvig partner i svart - brun (för den fall att en sådan finns) med en renarvig grå partner (också mycket sällan) skulle avkommornas färg ligga mellan föräldrardjuren. I detta exempel skulle teoretiskt valparna kunna ha följande färger: grå - brun, grå - svart, grå - brun med mörka skiftningar eller grå - svart med skiftningar.
Som redan antyds är - åtminstone för mig - ingen hane känd som till mer än 100 av sina avkomlingar har dominerande lämnat i arv sin svart - bruna färg, naturligtvis i förbindelser med en grå tik. Också den dominant grå förärvande hund ( jag personligen känner tyvärr ingen) skulle sin färg "grå" lämna till alla sina avkommor - också till de efter en svart - brun tik.
Den dominant grå förärvande hund har en stor fördel, han är renarvig i korthår (Stockhaar),
det betyder han får inga långhår. Skulle en dominant grå förärvande hund vara känd så skulle det vara en väg att minska långhårproblemet.
Ingen behöver nu vara förskräckt och tro att man för alltid är bunden vid den gråa färgen om man använder en grå hund i avel. Det är total fel. För att :
Ärftlighenten av den gråa färgen är dominant och inte rezessiv.
Det betyder - och det är absolut säkert: Bara om minst en förälder vid parningstillfället är grå kan man få gråa valpar.
Ur en parning svart - brun med svart - brun kommer det alltid att bli svart - bruna valpar. Det spelar ingen roll hur många förfäder av de svart - bruna föräldrardjuren som har varit gråa. Skulle det dyka upp en grå valp vid denna förbindelsen så har i alla fall en grå hane direkt medverkad vid parningstillfället.
Däröver finns det inga tvivel !
Däremot kan ur en förbindelse grå med grå dyka upp valpar med svart - brun eller till och med helsvart färg. Detta är inte heller så sällan, då den svart - bruna färgen och den svarta färgen förärver sig rezessiv.
Exempel:
Ingen som använder en grå hane eller en grå tik till avel, är för alltid bunden vid den gråa färgen. Jag säger detta medvetet provokativt - då man många gånger verkligen så argumenterar.
Parar man en svart - brun tik med en grå hane så blir valparna i medel 50% gråa och 50% svart - bruna. Använder sedan denna Uppfödare bara de svart - bruna avkomma till avel, kanske bara för att han inte tycker om gråa hundar, och parar dessa bara med svart - bruna partner så kan aldrig mer förekomma en grå valp.
Fördelen, med att man använder en grå hund en gång i avel, är att man under kort tid höjer svartandelen hos utgångsmodellen.
Fel väg, och det är den väg, som jag har iakttagit många gånger, är följande:
Uppfödaren med en extrem ljus tik tänker på en sista räddning - en Grå hund måste fram, och denna gråa hanen skall ställa allt i ordning igen. Allt detta som denna uppfödaren har missat genom många generationer.
Hans tikar har övervägande.......
- ljusa klor
- ingen utpräglad mask
- röd svanstopp
- inte hel svart sadel
- ljusa ögon
- ljusa läppar, ljust tandkött
- ljusa undersidor på tassarna också på sommaren
- lite färg på huvudet
- vita hår i öronen
- ljusa insidor vid benen
- många gånger kan man hitta alla dessa brister på en och samma tik
och uppfödaren tänker nu:
Simsalabim - en grå hane- och allt är bra igen.
Ibland är det också så , men bara ibland.
Och sen är det dessa uppfödare som är förespråkare av den Tesen :
Grå skall förstärka pigmentet? - allt bara snack!
Universalrecepet för bra pigment har inte blivit skriven än. Den meningsfulla insatsen av gråa avelsdjur är säkerligen en bra väg att nå dit.
Vill man förbättra pigmentet så måste man beakta arvsgången. Där finns det olika möjligheter, om man ur statistiken vet hur det avelsdjuret förärver.Följande parningar är möjligt:
För att förbättra t ex pigmentet hos en svart - gul schäferhund, kan man gå två vägar.
Man parar en svart - gul tik (med svagt pigment) med en grå eller kraftigt pigmenterat svart - brun hane, som har föräldrar som stammar ur växelvis grå och svarta förbindelser.
Detta är dom säkraste pigmentförbättrarna.
Det spelar ingen roll om det är hanen eller tiken som har den ena eller andra färgen. I kullen med en grå far kommer det att finnas gråa valpar och svart - bruna med bättre pigment. I kullen efter en svart - brun far finns det naturligtvis bara svart - bruna valpar.
En grå avelspartner som över flera generationer (på far - och modersidan) uteslutande blev framavlad ur gråa hundar förärver mindre bra pigment i grå som också i svart - brun.
Parar man en svart - gul tik (med svagt pigment) med en grå renarvig , dvs dominant hane så blir det bara gråa valpar i olika variationer. I medel skulle nu teoretiskt 50 % vara renarvig för grå och 50 % spaltarvig. Då man vill förbättra den svart - gula färgen, kan man nu para över dessa 50 % spaltarviga gråa avkommor. Dessa paras med svart - gula hundar. Denna förmendliga omväg är mödosam men har fördelen att man förstorar bandbredden av de gråa djuren och får på detta sätt ett större urval i avelsmaterial.
Denna andra väg är i dagens läge svårt att genomföra då det - i alla fall mig - ingen dominant grå förärvande hane är känd. Försöket att avla fram en renarvig grå hund skulle mig personligen intressera. Fast om han sedan inte skulle komma till insats i avelsarbetet p g a de fördomar mot den gråa färgen som finns, skulle det vara ganska frustrerande.
Den intresserade uppfödaren ställer sig nu frågan varifrån den renarvig grå förärvande hanen får sin arvsmassa ifrån. För att kunna fastställa detta behöver man inte gå långt tillbaka om föräldradjuren är gråa och i hänsyn till färgen är spaltarvig, därav följer att det bara är den första parningsmöjligheten som kan komma i fråga, varvid 25 % av valparna är renarvig gråa.
Kanske ett exempel ur eget "kök".
Min hane "Flick von Arlett" – ingen grå hund - har med sina fyra hittills visade Avelsgrupper visat, att han förärver sin utpräglade pigmentering - särskild på huvudet - till stor del dominant.
Denna förmåga att till och med, med dom ljusaste tikarna uppnå en tydlig pigmentförbättring är att hänföra till hans "gråa" härstamning från modersidan.
| Yago v. Wildsteiger Land | Eiko v. Kirschental | Uran v. Wildsteiger Land | Irk v. Arminius |
| Palme v. Wildsteiger Land | |||
| Xitta v. Kirschental | Lasso di Val Sole | ||
| Nimi v. Kirschental | |||
| Quina v. Arminius | Xaver v. Arminius | Lasso di Val Sole | |
| Wilma v.d. Kisselschlucht | |||
| Palme v. Wildsteiger Land | Nick v.d. Wienerau | ||
| Fina v. Badsee | |||
| Ursa von Arlett | Joker von Arlett | Uran v. Wildsteiger Land | Irk v. Arminius |
| Palme v. Wildsteiger Land | |||
| Katze v.d. Wienerau | Canto v. Ammerlandeck | ||
| Era v.d. Wienerau | |||
| Medea v. Aducht | Aramis v. Allamo | Quai v.d. Boxhochburg | |
| Moni v. Haus Eyll | |||
| Wilma v. Patersweg | Igo v. Hylligen-Born | ||
| Gitta v. Patersweg |